Trainspotting – filmen som förändrade allt

När filmen Trainspotting kom ut år 1996 så var det få, inklusive regissören och skådespelarna, som trodde att den skulle komma att upphöjas till en av tidernas kultklassiker och med det få en fanskara utan like. Ännu mindre troligt var också det faktum att filmen skulle komma att sätta den brittiska filmindustrin på kartan igen efter en längre tids vistelse i skuggorna.

Handling och reaktioner

Filmen handlar om ett gäng skotska unga män och kvinnor som lever i en social hopplöshet där knark och festande är det enda som känns meningsfullt. Det finns ingen framtid och livet syns i allmänhet vara grått och trist. Just därför är deras tacksamhet mot drogerna enorm, och de glorifieras till höjderna under filmens början och beskrivs komiskt och kärleksfullt.

Det här skapade upprörda reaktioner hos publiken, och i många länder valde man att censurera delar av filmen eller helt förbjuda den. Att framställa knarkande som något kul väckte skandal, och arga biobesökare stormade ut ur biograferna innan de sett klart den.

För åskådarna som valde att sitta kvar gick det dock snart upp för dem att filmen var allt annat än pro-narkotika. Handlingen tar en otäck vändning, och allt det roliga verkar snart inte så roligt längre. De många rollkaraktärerna går olika öden till mötes, och oavsett om de lyckas eller inte så har de vunnit publikens hjärtan. Knarkaren får ett ansikte, en personlighet, och den enorma tragedin i hans eller hennes livsöde lyfts fram.

Den gripande berättelsen och det numera klassiska soundtracket, med grupper som Blur, Iggy Pop och Lou Reed, gjorde filmen till en enorm succé och med det fick den nedåtgående brittiska filmindustrin en välbehövlig ekonomisk och psykologisk injektion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *